Idag lämnade Hazelburn oss och galopperar nu vidare i Trapalanda, hästarnas himmel.
Det var ju inte nu det skulle sluta, utan det skulle fortsätta till något ännu bättre.
Hästar man hjälpt ut i världen kommer alltid att vara en extra nära. Hazelburn är en sådan häst, han fick hjälp ut av mig och dessutom var han Speysides första föl.
Hazze har gett oss så mycket glädje och gråa hår genom sitt finurliga, envisa och charmiga sätt. Han visste precis hur han skulle reta mig, lika väl visste han när gränsen var nådd. Han var speciell på så många sätt.
När galoppkarriären var över och det vanliga ridhästlivet skulle ta vid gav vi honom en lång vila. Hela sommaren fick han gå tillsammans med stona och vara herre på täppan.
Vi trodde inte det skulle vara några problem att sätta igång honom men när han fick sadel på sig igen fick han panik, inte bara en gång. Jag har haft hästar med sadeltvång förut och det är inte att leka med.
Efter en hel del vånda och funderande så beslutade vi oss för att han skulle slippa sadel och ridning. Ett tufft och jobbigt beslut men det känns rätt. Jag skulle aldrig kunna förlåta mig om han får en sådan panikattack och någon skulle komma till skada.
Det är väldigt tyst i stallet nu. Hazze hördes liksom, de som träffat honom vet vad jag menar, han såg till att alltid hamna i centrum.
Finns så mycket jag skulle kunna skriva om honom men vet inte var jag ska börja…, kvällen när han föddes, när han överföll hösilagebalen på betet, känslan av att se honom på Täby o.s.v.
Hur som helst, bland alla tankar och i alla sorg, så är jag glad att ha fått lära känna en sådan speciell individ som Hazelburn.

2016-01-25 21:37 | 0 kommentarer